När Ekenäs IF:s fotbollslag 1933 gjorde sin debut i landets högsta serie, gjorde laget idrottshistoria. När EIF gör samma sak, 90 år senare, alltså 2023, avancerar till Veikkausliiga, gör väl också laget idrottshistoria?
Men kan man göra idrottshistoria två gånger?
Så här säger expertisen på google:
”Om man menar om det är möjligt att göra samma prestation som redan har gjorts av någon annan och kallas för ”idrottshistoria”, så är svaret nej. En prestation som kallas för ”idrottshistoria” är en unik prestation som har gjorts för första gången i idrottens historia.
Nåja. Det må vara hur som helst med den saken. EIF:s prestation 2023 blir inte sämre av det. Men ett nytt blad i föreningens historia vänder man i alla fall. Det måste väl vara godkänt?
Bara att säga GRATTIS till sportchefen Peter Haglund och hans stab.
Men frågan som intresserar gemene EIF:are, anhängare, västnylänningar är:
Hur var det här möjligt – den här säsongen?
Det finns säkert många förklaringar.
Den här säsongen var jordmånen onekligen ändå till EIF:s fördel. Två österbottniska lag som floppade totalt var FF Jaro från Jakobstad och KPV från Karleby. KPV t o m fick ta steget ned till nya Ettan. Jaro klarade sig med ett nödrop, men gör på manna minnen sin sämsta säsong i Ettan.
Både FF Jaro och KPV har tidigare säsonger varit för EIF besvärliga motståndare. Plus två långa och ekonomiskt tunga resor. Och så var också TPS från Åbo och HIFK från Helsingfors klara besvikelser. TPS fick sent ihop sitt lag och fick inte maskineriet att fungera. HIFK hade som känt sina ekonomiska problem från ligasäsongen att brottas med.
Allt det här gynnade säkert ”De grönvita”?
Men man får inte heller glömma bort att PH och hans stab också lyckades till hundra procent med årets lagbygge. Och att Garbri Xatart tillsammans med Daniel Bolufer lotsade laget mellan alla grynnor på ett perfekt sätt. Utan Xatarts utmärkta ledarskap kunde det kanske ha sett annorlunda ut?
Spelare, med början från målvakten Ramilson Almeida, Jeannot Esua, Kofi Adu, Alexander Leksell, Lucas Kaufmann, Tabi Manga, Abdoulaye Kante, Stanislav Efimov, Fahad Muhamed och Tiemoko Fofana var alla lyckade kap. Några kom sent, men snabbt anpassade sig ändå bra in i lagbygget.
Fahad Mohamed i försvaret och ute på vänsterkanten är en spelare som kanske allra mest gått framåt? Han fick chansen i cupmatchen borta mot KaaPo i S:t Karins, tog vara på den och spelade sig sedan sakta med säkert fram till en plats i startelvan. Ju längre serien fortskred desto säkrare blev han. T o m så bra att Somaliens (hans andra hemland) fotbollsförbund kallat honom till ett A-landslagsläger i Somalien. Det är inte fy skam avancerat av en spelare som håller till i Finland, Ekenäs och Ettan.
Efimov gör sin tredje säsong i EIF, Kante sin andra. Efimov spelade sin absolut bästa säsong, likaså Kante. Allroundspelaren Leksell var rena fyndet. William Lindqvist brottades lite med hälsoproblem, men övervann dem. Simon Lindholm på mittfältet tog sin plats i öppningselvan, o s v. Det finns ytterligare spelare som höll måttet. Och summa summarum – det bar hela vägen. Enkelt sagt: En väl sammansvetsad trupp.
En annan viktig detalj är när transferfönstret i juli öppnades var PH:s och Xatarts iskalla tänk – laget behöver inte nödvändigtvis förstärkas, men man väntar och ser var laget behöver förstärkning. Det är trots allt en viss skillnad. Och det visade sig vara ett klokt beslut.
Givetvis finns det andra viktiga små och för den delen också stora detaljer som fallit på sina rätta platser. Man får inte heller glömma bort ”laget bakom laget” – bakgrundskrafterna som ofta jobbat i det tysta. Men utan den här insatsen hade det inte gått vägen. Där har det varit lika viktigt att samarbetet fungerat som ute på planen.
Det är ingen hemlighet att det i fortsättningen väntar ett sjutusans jobb för EIF-ledningen. Och det kommer att från sidan vara intressant att följa med…
… Vad händer?
År 2023 är det ändå nästan obegripligt att EIF lyckades avancera till Veikkausliiga säsongen 2024. Men många västnylänningar har också sagt: ”Tänk att vi fick vara med om det här”.
Och det är så sant som det är sagt.
Ducca Nyman